Dragracing

Förra veckan hölls en deltävling i dragracing-EM i Alastaro i västra Finland. För den som inte tidigare hört så mycket om sporten (liksom jag för en vecka sedan) handlar dragracing om att köra så snabbt som möjligt en fjärdedels engelsk mil (ca 402 meter), med olika sorters motorfordon. Lät semi-skoj tyckte jag, men det blev en dag full av överraskningar, spänning och bra stämning!

Det som gjorde dagen så bra var dels vädret. Banan får inte ha något som helst på sig, varken skräp eller vätska, så minsta duggregn gör att bilarna inte kan köra. Dessutom blåste det åt rätt håll, så att vi inte behövde få all rök av bränt gummi och avgaser på oss.

Dels fick vi se många ollika fordonsklasser.
Juniorer som tävlade i reaktionsförmåga. Då talar vi om åttaåringar och uppåt som sitter och väntar på grönt ljus, för att accelerera upp till ca 60 km/h.
Motorcyklar som körde på 7 – 8 sekunder, med en tophastighet på 250 – 300 km/h. Här fick vi se Jaska Salakari, en finne som helt själv har byggt sin KTM-cykel, med målet att ha den snabbaste motorcykeln i världen.
Bilar i olika kategorier som ser skojiga ut och har hårt ljud. Det tråkigaste med bilklasserna, var att de ofta läckte ut olja på banan, som alltid efterföljdes av en halvtimmes paus då banan skulle tvättas och sedan få klister på sig igen.
Top Fuel bilarna är de riktigt tuffa! De går på nitrometan. De har GRYMT hårt ljud, de spyr ut eld och marken skakar när de accelererar, de tuffaste skapar en skakning som motsvarar en jordbävning på 2,1 på Richterskalan! De har V8 motorer, upp till 8000 hästkrafter och slukar ca 4 liter bränsle i sekunden. I denhär klassen tävlade Janne Ahonen, som körde sig vidare till nästa deltävling. En annan förare satte hastighetsrekord på Alastarobanan. Han kom upp till 469,95 km/h på 402 meter!

En körning går till på följande sätt:
Två fordon kan köra på samma gång. Föraren kör fram till banan och bränner lite gummi för att få hjulen varma. Bilarna bränner också ett spår ca 100 meter från startsträcket som föraren sedan backar tillbaka i, för att få bättre grepp när han startar. Sedan visas fordonen fram till startsträcket där de väntar på grönt ljus. Till sist bär det av, och den som sitter oförberädd på läktaren kan vänta sig en adrenalinkick modell större. Vi konstaterade att öronproppar plus öronskydd plus händerna mottryckta var att föredra.

Detta blev en beskrivning av den kanske tuffaste motorsportern ur kvinnligt perspektiv. Jag kan efter denna upplevelse varmt rekommendera en dragracingtävling som veckoslutssysselsättning.
Eventuella sakfel/missförstånd får gärna påpekas..

Mer info på www.fhra.fi