Upptagen av tankar idag, människor, vilket psyke, hur komplexa är vi egentligen. ? Jag förstår inte mig på mig själv, jag vet ingenting om att vara mig själv, jag har inte den blekaste aning om hur jag ska leva mitt liv. ? Jag har numera en oförmåga att relatera till andra människor, stundvis förstår jag människor väldigt gott, stundvis funderar jag om jag ens är människa. Jag trodde jag var en relativt enkel person, inte så snabb med att fundera genom saker och ting, hoppa på det första bästa, hur fel hade jag. ? Jag vill inte ta ett beslut i enlighet med den uppdrift jag skapat i mig själv för den stämmer inte i enlighet med verkligenheten, det vore irrationellt att handla utifrån ett falskt grundlag. MEN då är frågan, färgas min slutsats utifrån min självbild och mina erfarenheter av tidigare relationer. ? Då kanske det irrationella inte längre är irrationellt.. Jag finner mig ständigt att försöka gå tillbaka till utgångspunkten.. " varifrån kommer den här tanken, varför tänker jag så här, varför reagerar jag så här, varför agerar jag så här, varför skapar jag den här reaktionen i andra.. " allt blir till en ända vag gråzon med försvunna minnen, det kan bli lite mycket ibland, på samma gång som jag ser att det är en väldigt viktig egenskap, speciellt på grund av att jag är som jag är, men då finns faran att jag fastnar i ett beteende mönster där jag ständigt överanalyserar varje minsta detalj, är jag här redan. ? Hur som helst vill jag inte heller att andra personer ska leva med en illusion om vem jag är, det var en tid då det var precis vad jag ville, för jag konsterade hur lätt det var för mig att forma den uppfattning människor skapar om mig, då kunde jag göra det som så många önskar, jag kunde skapa ett alterego, en person som jag djupt inne i mig egentligen vill vara, en produkt av mina ideal, så här manipulerade och kontrollerade jag min omgivning, vilken ignorans, fort upptäckte jag att jag fortfarande satt kvar med något väldigt fundamentalt, hur mycket jag än lyckades förvrida människors uppfattningsförmåga lyckades jag aldrig komma ifrån det faktum att : jag är den jag är och jag är väl medveten om det, jag kan inte undkomma sanningen. Långt kan man lura sig själv, sin omgivning ännu längre men det kommer en dag så man får se sig själv i spegeln, och oftast gillar man inte det man ser. Det har jag fått se, mig själv genom spegeln, och jag har blivit väldigt viss om vem jag är och hur jag fungerar. Därför vill jag inte längre att människor längre ska leva i en illusion om vem jag är, är det inte bara ännu ett sätt för mig att hålla människor på avstånd. ? Hur var det med det här att leva i ljuset. ? Ring any bell. ? Då står jag återigen framför ett ofrånkomligt faktum, när jag nu blivit viss om hur jag fungerar, börjar jag i min frustration att framhäva dom sidor av mig som ingen hittils fått se, på ett sätt som verkar avskräckande för min omgivning och sväpa in det i ett fint paket som jag kallar "att leva i ljuset" och då funderar jag instinktivt om jag endast har format om min förmåga att inte låta nån komma nära mig. ? Hur reagerar min omgivning när jag medvetet på ett negativt sätt börjar framhäva sidor av mig som hittils gått obemärkt. ? Jo, genom att distansera sig, så då sitter jag fortfarande och vägrar släppa människor in i mitt liv, MEN med en enorm lättnad i mitt hjärta på grund av att jag ändå gett dom en chans, ansvaret i mina relationer är inte längre på mina axlar. Då har jag igen stupat ner för branten med vingarna av verklighetsflykt och svävar runt i min underbara, fantastiskt solida plastvärld vid namn kontroll. Jag går oberörd iväg, för jag är ju faktiskt hungrig.. lättare än texas..
Underförstått att jag står i rädsla med öppen famn och bara vill bli älskad.. inte lika lätt..
Kommentarer (15)
'
Radmellanrum är hälsosamt, btw. Åtminstone för läsare.
Dessutom är det där väldigt typiskt för mänskor. Varken djur, sten, eller änglar sitter och funderar på vad det betyder att avra det de är, och inte heller tvivlar de på vad de är.
Ja, det suger ibland att vara mänska, och man kan önska sig vara nåt annat. Men 'the glass is always cleaner for the other guy', och du har svårt att vara annat än mänska hur du än försöker.
Man undrar hur många som tycker och känner likadant utan att riktigt förstå det som annat än att "livet suger" på nåt sätt. Sen undrar man om vi kristna faktiskt älskar varandra.
Jag vill påstå att denna hunger efter att känna sig värdefull är gudagiven och kan bara tillfredsställas av Gud själv. Vårt värde bör inte mätas efter människors nyckfulla accepterande. Den sanna källan är Guds kärlek och accepterande!
Profana psykologer poängterar att vi kort och gott ska tycka om oss själva. En biblisk självbild innefattar ett större perspektiv. Den utgör den sanna självbilden som innehåller både sorg över synden och glädje över förlåtelse, över nåden.
Herren vet vad det innebär att vara människa. Vår Fader känner oss bättre än vad vi känner oss själva. Han har gett oss den helige Ande, inte bara för att fylla oss med härliga känslor som kärlek och glädje utan den helige Ande framkallar även ärlighet och mod i våra liv, när vi brottas med jobbiga saker. Jag brukar be enligt Ps. 139:23-24 där det står: "Utrannsaka mig Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen".
Det är inte en fråga jag kan besvara,men alltid något att fundera på.
Texten var mycket trevlig läsning.Jag har själv länge funderat på samma frågor och aldrig fått något svar.
I utgångsläge är det inte vår personlighet som har några fel, utan de negativa beteenden och reaktioner vi har är något som fastnat på oss genom jobbiga upplevelser etc. Då behöver inte personligheten ändras, men smärtan i upplevelserna behöver komma bort. Det går enligt min uppfattning bäst genom att förstå Guds Ord och människor som man kan tala med.
BTW. Vad syftar du till Thomas med att konstnärer vet att det inte finns någon "sann" avbild? I vilken bemärkelse av sann?
Självbilden är en subjektiv upplevelse av sig själv. Någon objektivt sann självbild står sålunda inte att finna.
Kort sagt...alltså....
Tro inte att jag är relativist, ty det är jag inte.
Den sanna självbilden är väl då att se med Guds ögon på sig själv, alltså oavsett sin egen självbild förhålla sig till den som Gud ser på den?
...vilket mänskor omöjligt kan direkt och i sin egen kraft. Alltså borde vi vara kritiska, vi borde inte stillasittande acceptera vad vi tror att vi är, står det inte att vi ska låta oss formas av Guds Ord?
Isåfall är vår självbild ett verk lika mycket som ett verktyg att hålla oss själva i skick, typ som en slipsten är ett verktyg för att hålla yxor odyl i skick. Men en slipsten kan inte se ut hursomhelst, och jag vill minnas att en slipsten borde vara fuktig när den används.
Alltså borde vi vara måna om att vår självbild inte är i sånt skick att vi är i sämre skick efter att den används... särskilt iom. att den är i användning så gott som hela tiden.
Jag är enig att i fråga om avbilder som konstverk så är de subjektiva avbilder.
Men jag håller inte med om att det betyder att objektivt bra avbilder inte skulle existera. Det här kan bli lite formellt, men om vi antar att det är möjligt att fullkomligt uttrycka en människa formellt enligt någon form av parametrar (Tänk DNA+alla erfarenheter i hela livet dittills etc.). Då kallar vi människan m och människans avbild m'.
Den bästa avbilden är en fullkomlig kopia, d.v.s. avbilden ser ut, fungerar, tänker, känner exakt detsamma som människan. Då gäller m = m'. Om vi antar att det finns en självbild som är annorlunda än m och kallar den m'', så är intuituitit m' en bättre avbild av m än m'', eftersom m = m' och m != m''.
Nu vet vi att människans självbild inte är en människa, utan bara en bild av en människa. Då betyder det att ingen självbild kan vara en exakt kopia av människan själv. Däremot kanske det inte är så omöjligt att anta att självbilden kan vara en fullkomlig kopia av en delmängd av människan. T.ex. kan självbilden inte hoppa längd, men självbilden kan berätta att människan inte klarar av att hoppa längre än 3 m. Om människan klarar av att hoppa längre än 3 m är självbilden felaktig, enligt objektiva kriterier.
Om vi antar att parameterrymden är metrisk blir det rentav nästan enkelt att se att det finns olika bra självbilder. D.v.s. om personen kan hoppa exakt 2,54 m och självbilden säger 2,5 m så är den bättre än en självbild som säger 2 m, eftersom |2,54 - 2,5|<|2 - 2,5|.
Alltså om självbilden ger en noggrann bild av människans egentliga förmåga, så är den noggrann. Slut på avbildsargumentet.
Det som gör det hela mer komplicerat är att människans självbild påverkar vad den människan gör. Om en människa inte tror att hon någonsin lär sig cykla, så kommer hon aldrig att försöka. Men om hon motoriskt, fysiskt och mentalt har alla förmågor som krävs för att cykla, så är självbilden likväl felaktig. Nu kan man ju aldrig veta exakt vad ens förmågor är, därför måste man använda självbilden som första grads approximation. Men det betyder ju inte att ingen rätt självbild finns. Den rätta självbilden är den som får människan att leva upp till sin fulla potential.
Men om man inte kan veta vad den fulla potentialen är, då kan man ju aldrig veta om man har rätt självbild. Jag tror det är bäst att ta Ad's råd om att låta Gud ge uppenbarelse om den fulla potentialen.
Men vi antar väl att man lever upp till sina förmågor inom rimliga gränser..
Vi är ändå överens om att man kan bli medveten om sina förmågor och begränsningar på ett sätt som är mer realistiskt än ett annat.Även om perfektion inte är möjligt kan man komma tillräckligt nära för att ens självbild ska fungera, till det behövs Guds hjälp.
Jag betraktar diskussionen som avslutad för min del.
Skriv en kommentar