Har kristna mindre tid än andra?

Mitt i prick, Jakob!

Mycket klokt skrivet. De flesta människor finner ju Jesus genom öga-mot-öga-samtal, och genom att de ser att man verkligen lever det liv man talar om. Det måste ju framstå som hyckleri när man hellre spenderar tid på en plattform i kyrkan än hemma vid kaffebordet och delar livet. Balans i allt!

Det är få människor som får så mycket gjort som kristna. Orsaken varför kristna har så många järn i elden är för att de är engagerade i andra människor, de är utgivande. Kristna tron handlar inte om ord utan om gärningar i kärlek till sina medmänniskor.

så sant, jakob. en annan aspekt av det hela är dock att det inte alltid är den kristna själv som beblandar sig i aktiviteterna. eftersom det i många kyrkor finns lite folk så måste få göra mycket. även i kyrkor med mera medlemmar så tycker jag det är få som gör allt, medan resten dyker upp när det behagar dem. förr var jag den som stressade på med allt (ville det själv också), sen blev jag den som andra försökte få med på olika saker o uppgifter (slutade med att jag tog på mig alltför mycket) och nuförtiden är jag en sådan som dyker upp när det behagar mig;) Trivs som det är nu, men om min livssituation ändras så kommer troligen aktiviteten att ändras också;)

Sonja: In your dreams... Det kristendom i de flesta kyrkor består av är att upprätthålla ett programpaket.

Bra skrivet, Jakob!

Bra skrivet Jakob och asiaa som finnen skulle ha sagt. Jag känner igen fenomenet och har sett människor i församlingar som helt enkelt kört slut på sig själva. En stor del klagar dessutom på att det inte händer något och att de inte får se människor bli frälsta. Varför inte? Jo, för att all denna tid läggs ner på att arbeta i församlingen då man i stället precis som Jakob skriver skall vara ute bland vanligt folk. Som jag säkert skrivit tidigare så är det bästa de personliga kontakterna med människor och detta även i församlingarna typ efter en Gudstjänst eller ett möte.

Mycket bra, preach it! Någon har sagt: Vi bygger inte först och främst församlingar - vi bygger Guds rike och människor! Det gjorde Jesus! Vi skall satsa på det som är evigt - en församlingsverksamhet är inte evig, men människor är eviga! Jesus satsade på människor!

Att flytta över pressen från att "orka hålla upp verksamheten" till att "se till att du umgås med dina ickekristna vänner" löser egentligen inga problem.

Varför inte istället låta dem som vill satsa på verksamhet och uppmuntra dem att göra det.

Man kan ju se ner på verksamhet men om ni tänker efter. Var tror ni de flesta fått komma i kontakt ved levande kristendom Finns det en möjlighet att många gjort det via läger, kristendomsskolor, skriftskolor, söndagsskolor osv. Typiska aktiviteter som kräver att man upprätthåller dem för att de skall fungera. Kanske vi borde vara tacksamma mot dem som gör det också och välsigna dem. Gud arbetar på många olika sätt och genom människor på olika sätt i olika situationer i livet. Generositet att välsigna andra i det de gör är en stor välsignelse.

Jag har aldrig egentligen förstått mig på "sitta-stilla-i-kyrkan-grejen! Så fort jag blev frälst skickade Gud ut mig bland missbrukare på gator och torg, hemlösa och alkoholister i Helsingfors skogar. Ut bland skolbarn och fängelsekunder ... Och det var min räddning! Jag kom ut i större sammanhang, ut till "vanliga" människor, nödställda i olika sammanhang ... Ja, kyrkorna måste lämna byggnaden, hur konstigt det än låter. Har vi egentligen något alternativ eftersom Jesus ju faktiskt befallde oss att "Gå ut och gör alla folk till lärjungar!"?

Jag trivs bättre bland "vanligt" folk än i "fromma" sammanhang i instängda katedraler. Jag har alltid undrat vad Jesus skulle ha gjort när den högtidliga gudstjänsten börjar. Sitta kvar i bänken eller gå ut till barnen på gården, sitta med missbrukaren över en kaffekopp ...? Svaret är ju hur klart som helst! Hur vi sen handskas med kallelsen att faktiskt "gå ut" är ju en annan sak, men vi vill väl göra som Jesus gjorde, eller hur?

Många av oss har hört alltför mycket bra undervisning för att bara sitta kvar och fortsätta med "sittandet". Vi är skyldiga att reagera! Det är dags att resa sig och börja gå! Gå till platser dit vi kanske aldrig gått förut, göra saker vi kanske inte vågat. GUD VILL MÖTA MÄNNISKOR I VARDAGEN. Köpcenter, skolor, arbetsplatser, parker ... Guds rike "landar" där vi minst anar det! I min lilla cirkusshop i Vasa, Mumsfilibabba Shop, t.ex. Här har jag ofta, sist idag, fått berätta om Jesus, uppmuntra och leda folk närmare Gud. Jag har bett med och kramat om missbrukare, ensamma, sjuka ... Idag frågade några barn: "Tror du på spöken och anden i glaset?" Och jag fick tillfälle att vittna om Jesus och hans kraft, frälsning och efterföljelse, seger över demoner osv. Några pojkar, helt vanliga pojkar i årskurs 5, sa att de nog vill tro på och följa Jesus. Jag förstod än en gång: Gud är här!

Så kom inte och säg att Gud bara finns i kyrkan (byggnaden). Vi, hans kropp, finns överallt där vi går fram. Var frimodig och lev Jesus-livet fullt synligt, i glädje och i kärlek. Människor dras till Guds kärlek. Knarkarna jag hade på besök en dag sa: "Vi känner Guds kärlek!" Tårarna rann. Gud var nära. En helt vanlig dag i en helt (o)vanlig shop mitt i en helt vanlig stad. Vanliga sammanhang, ingen speciell "verksamhet" en speciell dag eller tid på dygnet. Bara ett öppet hjärta som ropar "använd mig, Gud!" Och Gud leder och välsignar som bara han kan! :)

Som Jakob Wikström säger: "Människor läser inte bibeln, men de läser dig ... Den bild du ger, så kommer dina vänner (eller ovänner) antagligen att uppfatta Gud också."

Så: Våga stiga ut ur det trygga, välbonade sammanhanget i kyrkan. Stig över relingen i båten, se på JESUS och du kan gå på vatten, precis som Petrus gjorde! Du väljer själv!

"Följ mig och jag ska göra er till människofiskare!" sa Jesus. Ingen stress. Men nog ivrigt och glatt framåt. I Jesu namn och i Hans kraft!

God bless!

Mårten. Skulle det inte kunna vara OK att de som vill vara engagerade i kyrkan får vara det och på det sättet fullfölja sin kallelse och att du får göra det som du vill enligt den kallelse du fått.
Tänk om det är så att Gud har gett oss olika kallelser och gåvor och vår uppgift är att bejaka de olika gåvorna.

Tänk om det är så att det också behövs en församling för de som du träffar när du rör dig "ute".

Tänk om det är så att du är en puzzelbit och det finns andra puzzelbitar och att ni tillsammans blir ett fantastiskt färgrannt puzzel.

Om det är så så kanske det är dags att acceptera olikheterna åt båda hållen.

Intressant diskussion som försigår över hela landet och även i sverige vad jag har sett. Tror att Gud håller på att försöka få oss alla att hamna på den plats han ämnat oss att vara så vi blir en levande lem i kristi kropp.

Låt oss alla i bön söka Guds vilja med vårt personliga liv, Gud behöver mångfalld. Och be för och uppmuntra våra medsyskon i deras uppgifter. Finnas i och utanför kyrkan så vi når alla människor.

Det viktiga är att varje enskilld människa hamnar i den uppgift som Gud har förberett och inte tar på sig eller blir påhäktad en uppgift. Detta kan bara uppnås om vi både enskilt och tillsammans söker Guds vilja.

Be, be, be och umgås med herren.

Efter snart 40 år i finlandsvensk kristenhet och med god insyn i hur systemet fungerar, har jag också gjort vissa observationer. Helt rätt att många kristna inte har tid med annat än församlingen på sin fritid. Jag har också märkt att de kristna som är "trötta" är inte trötta på Gud, utan på verksamheten. Många ungdomar får ett snedvridet ideal när det predikas att det är viktigt att gå in i heltidstjänst för Gud, d.v.s. att man skall vara anställd på heltid i en församling för att riktigt kunna tjäna Gud. Här har de andliga ledarna ett stort ansvar att bekräfta folk i sina olika yrken, och att skapa verksamheten så att den inte är betungande, utan uppmuntrande och stöder medlemmarnas vardagliga liv och relationer utanför församlingen. Om din pastor kräver att du skall ha en viss uppgift i församlingen så anser jag att det är OK att svara att man har i första hand sin uppgift för Gud utanför
församlingen.

Jag tror inte att Jakobs artikel på något sätt "rackar ner" på församlingsengagemang överlag, vilket vissa här tycks vilja vrida det till. Han ifrågasätter ju att vissa kör SLUT på sig och inte har någon tid för vänner utanför församlingen. Församlingen ska ju vara ett hem för en troende människa, och det ska kännas som att träffa sin familj när man kommer dit.

En liten tankeställare. Församlingslivet handlar i mångt och mycket om verksamhet, och all slags verksamhet ska planeras. Den som aldrig deltagit i ett lovsångsteam vet inte hur mycket arbete som försigår en söndagsgudstjänst. Sånger ska väljas, de ska hittas i datorn, alternativt ska man göra kalvor, så ska bändet soundchecka och öva ihop sig, tekniken ska funka, så ska man dessutom förbereda sig andligt och be för mötet o.s.v. Är man sedan cellgruppsledare så måste man förbereda cellsamlingen, kanske fixa kaffebröd och försöka hitta något att säga. Ska man ha en outreach på torget med Jesustält så ska tältet föras dit med släpkärra, riggas upp, någon ska baka bullar och koka kaffe, och sedan ska allt städas undan efteråt. Ska man ha ungdomsmöte eller annat möte i kyrkan ska man engagera mötesvärdar, någon ska leda mötet, någon ska ha had om lovsången, predikanten ska förbereda predikan, någon ska ha hand om kaffet. Sen är det årsmöten, bönemöten, andra möten.... Allt det här är ju bra, men det blir ofta en liten grupp av människor som engagerar sig i ALLT. Speciellt människor som är snälla och "mjuka" och har svårt att säga nej, det är ju dessutom så andliga syften... VÅGAR man säga nej? Har man dessutom heltidsstudier eller fulltidsjobb så är det inte så lätt att orka med allt, och många gånger förstår de församlingsanställda inte problematiken eftersom de lever så inne i sin egen "bubbla". Vi HAR ett problem, och det är bra att ta det till tals för det är lite tabubelagt i vissa kyrkor. Vissa saker bär ju helt enkelt ingen frukt heller, församlingen bara "mal på" i gamla hjulspår för att man alltid har gjort så.

Frustrerande!

"Jag", Patric, "Profeten" och "Tjejen" har absolut rätt. JA & AMEN! Viktigt med ett andligt hem! Jag har inte talat emot att höra till en gemenskap/församling - tvärtom, det är viktigt, men det får inte stanna där! Alla som kommer till tro på Jesus behöver också en gemenskap, få växa vidare. Här behövs församlingen, cellen, husgruppen, hemmet ... Alla har vi olika gåvor och uppgifter - sant - och vi ska enligt bibeln vara trogna i den uppgiften, göra vad vi i satta att göra i Guds rike, men JESUS kallar oss alla troende att vara frimodiga vittnen, människofiskare, lärjungar, efterföljare, missionärer ... "Gå ut!" gäller oss alla, oberoende var vi jobbar eller rör oss, finns till. Låt Jesus använda dig. Ge ditt liv till honom 100% (det där har jag visst påmint om några gånger tidigare! :)

Jesus älskar dig!!

"Om din pastor kräver att du skall ha en viss uppgift i församlingen så anser jag att det är OK att svara att man har i första hand sin uppgift för Gud utanför församlingen."

Jag kan inte annat än säga AMEN, AMEN och AMEN till detta. Jag har fått erfara att man ibland har kunnat säga: Visst kan man uppleva att man har en kallelse, det har vi alla men det är först och främst meningen att vi skall tjäna i den egna församlingen.

Det är mycket arbete i en församling och det kommer man inte ifrån. Dock tror jag att om man skulle satsa tid på att söka Gud och fråga vad Gud vill göra så skulle arbetet vara mycket lättare. I otroligt många fall är församlingen bunden av gammal tradition eller ett system om hur till exempel ett möte skall vara. Tänk om Gud vill göra någon annat? Vi står faktiskt ofta i vägen för Gud själv med våra program och rituella handlingar i våra församlingar. Nu talar jag inte om något speciellt samfund utan det gäller nog alla.

Då jag låg dödssjuk och Jesus besökte mig så sade Han: "Då du stiger upp ur denna säng, gå ut bland folk och berätta om mig och om ditt liv. Varna barn och unga för alla faror och hjälp de som har likadana problem som du har haft". Säger någon annan någonting till mig så tänker jag i fortsättningen säga som i kommentaren ovan. Visst skall man vara lydig sina överordnade men en överordnad kan heller inte KRÄVA något av en församlingsmedlem.

Igår fick jag uppleva många saker här i Stockholm var jag befinner mig nu. Jag skulle träffa två personer från radiostationen hopefm för ett inslag. Vi träffades vid St. Klara kyrka mitt i stan och efter intervjun bara "blev det så" att jag stod i denna stora kyrka och vittnade för personer som kommit in från gatan. Denna kyrka trots dess storhet gör ett mycket viktigt arbete i Stockholms undre värld. Människor som är hemlösa och som ligger i rännstenen har denna kyrka som en borg. Den är öppen alla dagar och därav kallas den för "en öppen kyrka". Jag greps verkligen av att se alla de som behövde hjälp komma dit och att se hur frivilliga människor som INTE var församlingsmedlemmar samlades för att hjälpa till. Det var en salig skara människor; Kristna från alla de olika samfund samt icke Kristna av olika nationalitet. Detta var riktigt Herrens vägledning att jag hamnade där igår och fick åter en gång ta del av församlingens fantastiska arbete. Denna församling satsar på de som lever utanför och här tror jag faktiskt att många församlingar skulle behöva ta modell.

Det handlar ju om att nå de icke frälsta som ännu är förlorade, eller hur?

Det jag vänder mig emot är inte verksamheten i sig. Jag har själv sett hur fenomenalt tex ett läger (som är anpassat för helt vanligt sekulära människor) kan vara för att föra människor till ett möte med Gud. Och det finns säkert en del annat också som fyller en funktion.

Det jag dock vänder mig emot är att verksamheten och "församlingen" ofta är så självupptagen, introvert och otroligt kulturellt irrelevant. Som nån skrev, man mal på i samma hjulspår hela tiden.

Om man nu är så få som måste göra allting, måste man göra det där "allting" då? Är det verkligen nödvändigt, om det då tar all din tid?

Självklart behöver det finnas församlingar som tar hand om de som människor kommer till tro. Men tyvärr är det många församlingar som mer fungerar som en kulturproducent och en verksamhetsmaskin och en sån "församling" hinner aldrig ta hand om, betjäna och dela livet med en nyfrälst för man har så fullt upp med programmet.

Alla som tror på Jesus har väl en "kallelse" att dela livet med vanliga människor. Och varför skulle man inte vilja det? Vill man inte det så är det väl ändå nåt dom är lite snett? Det är ju roligt att umgås med människor.

Om någon kräver att Ebba skall ha sin uppgift utanför församlingen så är det ju helt OK att Ebba säger att jag vet var min uppgift är just nu och den är i församlingens verksamhet, eller hur?