Like so often
I turn away from You
In times I need You most
Like a rose hides during winters
I hide
When You want me to hold on
And I keep asking
That You forgive me
But I don’t understand
How Your goodness
Stretches so far
To forgive me
Every time
And I’m standing
By Your ocean
Wondering why
You want to raise me up
When I only have myself
To blame
Even during times
I tell myself I’m lonely
I gainsay myself
Still believing
You won’t forsake me
And I catch a glimpse
Of my true Father
In everything
As far as horizon stretches
As far as stars can reach
Knowing
You seek me
You find me
Beyond edge of time
Even when I feel shattered
Beyond mending
You give me a reason
To believe
Because
You don’t demand
Perfectness
From the frail child
In me
Frail
Ibland känns det som om man allt för ofta gör sådant som man ångrar och som man sedan ber om förlåtelse för. Helt för ofta. Och ändå vet man att det inte kan bli för många gånger, för att den mängd godhet som finns på jorden inte kan mätas med den ovan. På sistone har det känts som om allt detta hänt på tok för många gånger, och det blir bara ett enda kaos av allt på grund av det. Men i och med det kom också en dikt som beskriver hur "frail" (ömtålig) man är. Dikten är på engelska, som mina tidigare dikter.
Kommentarer (6)
Skriv en kommentar