Underbart pinsamt!

I Norge provade jag på snowboard för första gången, jag tog mig upp med mitt skadade knä i barnens backe, spände på mig snowboarden och tog en djupt andetag medan min kompis Tiina snabbt förklarade hur det hela går till. Jag stog upp och började direkt glida ner för backen efter några meter föll jag på rumpan och när jag steg upp igen hörde jag hur byxorna rev upp ett präktigt hål i baken. Jag log pinsamt och tittate runt mig och försäkrade mig om att inga av dom proffsiga 4 åringarna på slalom skidor såg vad som nyss hände. Jag tog målmedvetet nya tag och började åka ner för backen igen, det gick inte många meter före jag igen fann mig beundra snön på närhåll. När jag sen skulle stiga upp så vred jag mitt knä på samma gång och jag kände hur min gamla knäskada rivdes upp på nytt. Medan jag låg och vred mig av smärta på marken hoppade Tiina av sin snowboard och kom och hjälpte mig att få bort snowboarden. Så gick det när jag provade snowboard för första gången, jag kom, jag såg och jag haltade hem.

När jag bodde i Kronohagen för ett par år sedan hade jag på något vidunderligt sätt söndrat telefonen, medan jag försökte spara pengar till en ny telefon hade jag fått låna en gammal Motorolla av min brors fru. Den var ett fenomen, den var stor och klumpig och hade en eländig lucka som låg över tangenterna. När jag en dag, intet ont anande traskade iväg till butiken såg jag på långt håll något som såg ut som en söt flicka. Medan avståndet minskade mellan oss blev jag alltmer övertygad om att det var en mycket söt flicka. Ungefär 10 meter ifrån henne slog mig tanken att det vore ödesdigert om min telefon skulle ringa nu, och du kan gissa min förvåning när jag hör telefonen ringa just när jag tänker tanken. Jag tar upp vidundret från min fick och försöker febrilt få upp locket för att svara, då kastar jag en pinsamt vädjande blick mot flickan och jag ser henne stirra på telefonen och sedan le mot mig. Jag skyndar mig in i butiken med förhoppningen att hon inte dömmer mig på basen av mitt elände till telefon.

En annan gång ringde jag och bjöd ut en flicka bara för att konstatera att hon inte kunde placera mitt ansikte med mitt namn, jag försökte desperat hitta på något som kunde associera till mig men gav upp efter några tragiska försök. Jag skrattade för mig själv resten av kvällen över hur pinsamt det kändes.

Jag kunde återge många historier där jag gjort bort mig i massiva proportioner. Men när jag tänker efter så har alla dom här upplevelser gjort mig rik på fantatiska minnen. Skulle jag få möjligheten att göra allt igen skulle jag inte ha handlat på annat sätt, det har gett mig så många goda skratt och alla sådana här pinsamma historier sjänker mig fortfarande mycket glädje. Underhållande historier blir det också.

Det är så mycket som kan gå förlorat i rädsla av att spara ansikte, jag säger inte att du ska kasta dig in i situationer och försöka agera så pinsamt som möjligt. Jag menar att du inte ska vara rädd för att ge dig ut på tunn is. Var frimodig och våga ge dig in i nya grejer för du vet aldrig vilka äventyr som kan vänta dig när du en gång bjuder på dig själv. Jag fick trots allt min första flickvän efter att jag charmat henne genom att gnaga på björkkvistar :)

Du har mycket mera att ge än du tror, var inte rädd för att bjuda på dig själv. Du är en guldgruva!