Toner från tre decennier

Kyrkan blir nästan fullsatt denhär kvällen. Fast det är mitt i mars är en hel del fjärilar i farten. De rör sig i magbottnarna på de nästan hundra medverkande, som gör sig redo för att inleda kvällens festkonsert – Tre decenniers konsert. Som så ofta känns det som om övningstiden tog slut litet för tidigt. Är vi redo för dethär eller finns det ännu för många lösa trådar? Som vanligt är dirigenten åtminstone till synes lugn mitt i stormen.
Dethär är en speciell kväll. En hel del gamla sångare från Ingmar Byskatas långa yrkesbana i Karleby församling och Förbundet Kyrkans Ungdom är samlade ikväll. Både bland åhörarna och de medverkande finns många, som varit och är en del av det värv som Ingmar gjort i musiklivet till välsignelse för Guds rike. Blåsorkestern drar igång med psalmen ”Nu tacka Gud allt folk” och kören står ännu i kulisserna.

Som sig bör en kväll som denhär går vi tillbaka i tiden. Kören ställer upp och de första tonerna börjar ljuda från de inhyrda stråkarna från Mellersta Österbottens kammarorkester. Det är introt till en av Peter Sandvalls sånger från musikalen Befriad. ”Men åt alla dem som tog emot Honom gav Han rätt att bli Guds barn...” sjunger vi och det känns rätt att börja här. Budskapet har alltid varit det viktiga i Ingmars musikaliska engagemang. Snart sagt under varje övning har han förmedlat någon tanke eller så har åtminstone händerna knäppts och man har bett om välsignelse över de tillfällen som ligger framför, för vänner som blivit sjuka och för ingripande i kriser av olika slag. Ingmar har varit med i både glädje och sorg genom åren. Sångernas texter har betytt så oerhört mycket för så många sångare och lyssnare under åren.

Konserten går vidare och efter några sånger från det glada sjuttio- och början av åttiotalet, blir det dags att ge över åt ensambler från gångna år. Jedeja, Ingmars första kör, har redan sjungit verserna i några av de tidigare sångerna. Stora kören bestående av gamla sångare, Paletten och Gospelkören avslutar denhär delen med ”Herre ge oss vatten”.

Höjdhoppet för oss vidare i den tradition av visor och andliga sånger, som karakteriserade övergången från sjuttio- till åttiotalet. ”Visan om kornbröden” avlöses av sången ”Som ett barn” och många känner igen sångerna från tidigare. Efter det är det damtrion som står i tur. Det är en dubbeltrio av skönsjungande damer, som återförenats och på inget sätt rostat i rören. De ger oss en vacker version av ”Som liljan på sin äng”. Inte kan ju herrarna vara sämre. Pojkkvartetten stiger fram. De är inte mera pojkar utan män i sina bästa år. De sjunger "Ride" och gör det som om de inte skulle ha gjort något annat än sjungit tillsammans de senaste årtiondena. Precis som historierna bakom kulisserna inte ändrat nämvärt, verkar det vara bara att fortsätta där man slutade för nåt årtionde sen också med sjungandet.
Efter en kollektpsalm är det sedan dags för den sammanslagna kören att ta sig an ett litet längre pass. Solisterna avlöser varandra och representerar olika tidsåldrar i Ingmars körer. Många av dem har i olika form fortsatt med musicerandet, vilket hörs i framförandena. Kören och solisterna samarbetar fint och vi som sjunger med i kören förvånas över att det som vanligt hänger i hop och fungerar, trots att vi velat öva mera. Så småningom blir det mera gung och modernare gospel som fyller kyrkan. ”Take me back” - ta mig tillbaka där jag först mötte dej – blir nog på många sätt verkligt här i kyrkan. Vi minns vad Gud har gjort, vad vi varit med om och gläds över musiken och minnena tillsammans en kväll som denhär.

När altarandakten är avklarad och välsignelsen har klingat ut blir det dags för den sista sången. Förutom alla de sångare som redan fyllt koret stiger Karleby kyrkokör fram. Det är Händels ”Halleluja” som skall avsluta denhär konserten. Och visst hänger den också ihop med de andra. Det känns fint att få förenas i denhär tacksägelsen, att bli påmind om att Gud är densamme och regerar, samt konstatera att klassiker är hållbara. När de sista tonerna har tonat ut brakar de stående ovationerna lös. Jag uppfattar det som en eloge till Ingmar och de årtionden av arbete framförallt bakom kulisserna, som är hans varumärke. Han har uppenbara svårigheter att få slut på applåderna, men till slut inbjuder han till kaffe och gospeljam i församlingshemmet.

Glada går vi iväg, tacksamma för att det finns några löften om fortsatt engagemang av Imma vad det gäller Paletten och några andra projekt framöver. Vi är glada över att få vara tillsammans och fira. I församlingshemmet fortsätter kalaset, efter kaffe och dopp. Ingmar blir framlurad och trots uttryckliga föreskrifter om att alla tal är förbjudna, är det många som vill uppvakta honom. Blåsorkestern har samlat ihop till en cykel som förs in, ungdomarna till en vindjacka med texten ”Varning, penisonärer i trafiken”. Efter alla andra stiger också Ingmars barn fram. De har skramlat tillsammans med släkt och vänner ihop till en resa åt Mona och Imma. Ofta har Imma varit ute och rest med ungdomarna. Ibland har Mona varit med, men nu blir det Riga tur- retur på tu man hand.

Det sjungs och jammas och klockan har väl hunnit bli över tio innan det hela börjar vara klart. Vi hoppas att sången får ljuda vidare både i Immas liv och inom oss som var med. Vi lär nog få se mera av Imma och höra mera av hans körer ännu. Till all lycka!