Opeln gav åtminståne tillfälligt upp

om motorlampan blinkar...då blir det dyrt!

Tacka vet jag min Toyota Corolla från 90. Mycket olja tar den men går som en klocka och stannar aldrig. Opel, jag vad skall man säga Linus...

Inget fel på opel ! Jag har en kadet farkku från 89 som går hur bra som hellst ! visst blinkkar några lamppor ibland men den har nog aldrig lämmna mig :D Så kämppa på Liinus !

Nalle i Sibbo har 24 h / dygn svensk service :) Så ring gärna 050 3470010 Hinauspalvelu - Bilbärgningstjänst Nalle Hindsberg OM Opeln stannar och du vill prata svenska....

kör opel - bli belåten, se naturen genom plåten! ;) men bra bil för pengarna!

Felet är den elektroniska startspärren. Christas nyckel verkar ha något fel ... Det blir antagligen att beställa nya nycklar.

Likadan Opel som jag kör med- bra att höra att det bara var nycklarna!! Inte en så positiv syn att se opeln på flaket... Lycka till med nyckelbytet..

Okej ... så här är det. Det lilla chippet som finns i nyckeln (inte i handen) föll ut och tappades bort när jag lade in ett batteri i nyckeln. Synd att jag inte kom att tänka på det då när jag ännu kanske hade kunnat hitta det millmeter stora chippet, då hade jag kanske sparat 190 euro för ny nyckel + bogseringen ...

Så felet var något av följande orsaker (eller en kombination av):
- Linus
- Batteriet som inte varade för evigt
- Chippet som föll när nyckeln öppnades, en liten klämmare hade suttit bra

Jaha, problem med en Opel igen...men tydligen tycks det denna gång vara ägaren som är skyldig till problemet? Men Linus jag skulle nog rekomendera att försäkra bilen i närmaste Lokalförsäkringsbolag så du inte i framtiden måste betala bogsering själv.

If sköter nog bogseringskostnaderna, men det är ändå är slöseri på resurser.

Bra skrivet! En sak som jag anser att jag bör dela med mig av är:

"En övervägande majoritet av de som någon gång lämnar en församling, gör det på grund av andra människors spydigheter, elakhet eller småaktighet, eller brist på omtanke. " (citat)

Jag lämnade en mycket god församlingsgemenskap på grund av mitt eget dumma huvud. Jag upplevde också saker som hyckleri och tal bakom min rygg. Eller var det verkligen så här? NEJ! Det var åter en gång mina vilda fantasier att människor ville mig illa medan de endast menade väl och ville förmana mig. Jag var stolt och lyssnade mer till mitt eget kött än till Gud och slutligen lämnade jag den församling som tog emot mig och gav mig vad jag behövde då jag var döende och sårad. Det tog inte länge innan jag började längta till församlingen trots att jag nu var medlem i en annan församling. Ja, på något vis var det tungt. Jag besökte fortfarande min gamla församling och många gånger efter mötet, på väg hem satt jag och grät i min bil av ånger och tvivel. Jag hade lämnat mitt andliga hem. Det var inte något fel på den nya församlingen men den andra församlingen var ändå mitt hem. Det var ju där jag hade växt upp och även startat min vandring med Jesus. Hur skulle jag göra nu? Jag ville ju inte svälja min stolthet och säga som det var att det var JAG som åter en gång hade gjort bort mig. Inte heller att jag var ledsen och längtade hem. Jag bad till Gud att Han skulle förlåta mig. Samtidigt som jag inte riktigt kände mig hemma i den nya församlingen så kändes det också som om Gud skulle ha varit långt borta. Detta kom att vara en tung period i mitt liv som Kristen. Ja, nio månader tog det och Gud såg min smärta och förtvivlan. Till sist orkade jag inte mera så jag beslöt mig för att tala med bägge församlingarna och säga som det var: Det var mitt eget misstag att jag hade bytt församling för nio månader sedan. Bara för några dagar sedan flyttade jag mitt medlemskap tillbaka till den gamla församlingen. Detta i samförstånd med båda församlingarna. Sedan jag fick komma tillbaka till mitt andliga hem så har jag känt en stor frid inom mig, en stor tacksamhet till Gud och Han har kommit närmare igen. De senaste dagarna har jag fått uppleva ett överflöd "i anden" och mitt hjärta har flödat över av glädje och tacksamhet.

Vad jag vill säga med detta är en sak som vi alla garanterat har hört förut; tänk först och tala (handla) sedan. Fråga alltid Herren vad som är HANS vilja. Är du på dåligt humör och uppretad på någon annan så vänta med att göra ett dylikt beslut fastän Herren må säga att du skall springa för livet. Högst antagligen är det inte Herren utan ditt eget kött som talar då. Vänta tills det har lugnat ner sig och fråga sedan igen. Är svaret samma, så fråga ännu en gång.

Tack Jesus för DIN nåd som räcker till oss alla galningar och dårar!

bra skrivet

Håller med, verkligt bra skrivet och så viktigt!

Amen to that!

Modigt skrivet! Tack för denna grymt ärliga artikel. Den är allvarlig, men samtidigt innehåller den en stark och genuin gudslängtan.

Detta säger jag Amen till. Och du Pontus halleluja säger jag till det du skriver, mycket ödmjukt gjort, saliga de som ödmjukar sig dem skall Jag upphöja.Det finns två sidor av detta problem. Det som Charlott skrev ( mycket bra ) och det som Pontus skrev, amen.

.. jag vill bara förtydliga här eftersom det faktiskt åter lite tokigt nu när jag läser igenom vad jag skrev. JAG är välsignad med underbara kristna vänner omkring mig just nu, jag har en mycket god och öppen församlingsgemenskap att vistas i och jag har stort förtroende för "min" pastor, så jag vill inte att någon ska få för sig något annat. De eventuella tvivel och sorger jag beskriver i början beror på andra orsaker. Tack för era små kommentarer, och tack, Pontus, för att du delade lite av livet. Det kan gå så snett när det gäller människorelationer, och när vi i vår själviskhet väljer att lyssna till vår egen röst så kan det gå väldigt snett.

Underbart Charlotta. Detta är precis de tankar jag gått och burit på de senaste dagarna. Har också insett vad det kostar att följa Jesus, försonas med bänk-grannen, erkänna att man har syndiga attityder, tankar och funderingar, för att inte tala om allt det tokiga man säger och gör. Finns det ännu hopp om en gemenskap inom Kristi kropp? Där lemmarna betjänara varandra över alla samfundsgränser, har allting gemensamt och gläds tillsammans. Det finns hopp, men det börjar från mig själv. Jag kan inte kräva gemenskap, kärlek eller enhet innan jag först tagit bjälken ur mitt eget öga, precis som Charlotta skriver i den näst sista stycket. Vi skall be och hoppas på väckelse, men samtidigt vara införstådda på att det börjar med min egen förkrosselse, rening och upprättelse, sedan bryter väckelsen fram som en morgonrodnad. Det börjar med familjerelationerna, sedan relationerna inom den egna kamratkretsen, församlingen för att till slut ta steget ut att omfatta hela Kristi kropp, bröder och systrar från olika väckelser, kyrkor och församlingar. Halleluja, God is moving!

Vill bara rekommendera en bok som fördjupar sig i Jesu bergspredikan.Den heter Ett hjärta större än världen och är skriven av Magnus Malm.Varje tanke i den boken har tyngd och mening,inget onödigt tjafs.Den är närgången,utmanande och mycket kärleksfull.Jag behövde verkligen få läsa en sådan bok.

good writing

..därför jag lämnade Fila.

... något som också är viktigt när man läser/skriver saker som detta, är att man också i denna situation kommer ihåg att se till sig själv. För också jag kan bli en pajkastare och en bakomryggsnackare, och jag har inte större rätt till det än någon annan. Folk lämnar församlingar av olika orsaker. Stundom kan det vara, som Pontus skriver, på grund av egen stolthet, att man TROR att folk dömer en, då de egentligen bara vill hjälpa en, och inte sällan handlar det om synd. Dock är problemet det, att folk sällan vet HUR man ska närma sig en sådan fråga på ett medmänskligt sätt, utan att såra och utan att stämpla eller döma en annan. Med min artikel vill jag inte på något sätt vigla upp någon person gentemot någon specifik kyrka, och det är inte ändamålsenligt heller. Vad jag skulle önska är däremot att vi ALLA skulle syna oss själva i sömmarna lite mera, och att vi alla gjorde vårt bästa för att skapa mänskligare kyrkor där man bryr sig lite mer, tröstar lite mer, SER lite mer, och dömer mindre. Jag tror att många problem skulle lösa sig själva om man istället för att hålla stenhårt på sitt eget hela tiden skulle försöka se saker och ting ur den andres perspektiv och i ett större sammanhang. Vi måste akta oss för alla former av högmod, elitkristendom och för att skapa en kultur i församlingen där man måste vara stark, social och självgående för att känna sig hemma på söndagsgudstjänsten.