Bergsklättring i Norge

Daniel och jag tog en tur till västra Norge, till en liten ort som kallas Fjærland, tillsammans med en grupp andra internationella studenter vid Universitetet i Oslo. Där bredvid fanns Jostedalsbreen, som är Europas största fastlandsglaciär (större finns bara på Island och Grönland), som är ca 60 km lång från den ena ändan till den andra. Efter mycket slit (som egentligen var hur skoj som helst) hade vi vandrat/klättrat uppför ett berg 1000 m.ö.h. fram till glaciärkanten.

”Utsikten är säkert enastående, men jag kan inte se ett dyft. Så jag föreställer mig den (det skulle väl vem som helst?) (och åtminstone kan jag höra dånet från vattenfallen!).”

Dagen därpå skulle vi vandra på själva isen, med metallpiggar fastsurrade under skorna och rep runt midjan mellan oss. Isen har en häftig, turkosblå nyans som kommer sig av någonslags segment eller vad det var.
Det var ett landskap och en upplevelse jag inte hade varit med om förr, fast vi egentligen bara traskade planlöst omkring som en karavan och småhuttrade!

Och det är ju någonting som drar och som tjusar.

Det finns en känsla man (jag) alltid får när jag är i naturen, som infinner sig oberoende om jag är på havet, i öknen, i skogen eller på ett berg i dimman och på glaciären: Jag känner mig liten.
Och det är en så skön känsla! ”Det här kommer inte an på mig. Det här är gjort av någon annan, mycket större än mig, och jag har inte ansvar för någonting här ute.”

Jag tror man vinner mycket på att uppleva sin egen litenhet. Perspektiv. Som påminner oss om det vi egentligen vet, att Han är större. Och jag får faktiskt alltid lämna över ansvaret, för Han är större.