Man kan vara t o m Bibeltroget kristen och hängiven i kyrkliga aktiviteter; men det andliga inslaget är minimalt, försiktigt tillämpat och anpassat efter intellektet.
Gudsgemenskapen, som är den kristnes viktigaste livskall, ska ju ske ”andligt”, ty Gud är Ande, och Helige Ande har kommit till oss bl a för detta syfte, att vi genom Guds Ande har gemenskap med Gud. Gudstjänsterna i detta dike blir också väldigt ”andefattiga”, livlösa och trista, vilket förståss inte attraherar den stora massan av sökande ofrälsta människor. Svårt är det dessutom för många troende i en sådan ”andefattig” miljö att stå fasta i sin kristna vandring, värld och synd tar då gärna över som ersättning för det saknade andliga Gudslivet. Här är också förstås de Andliga Nådegåvorna ett främmande begrepp, detta som Sveriges församlingar så desperat behöver ha i funktion.
I det andra diket, så har vi den så kallade "överandligheten", begreppet är inte lyckat eftersom det är Guds Vilja och längtan att vi skall bli maximalt eller obegränsat "överandliga" om andligheten är riktad till gemenskap med Honom, här kan man inte bli för andlig . Men nu syftar vi på den sortens överandlighet som är missriktad; som tolkar in allt som händer i ett andligt sammanhang. Man ser både demoner och änglar i verksamhet i nära nog allt som sker, när det i själva verket är bara naturliga företeelser, själsliga, köttsliga eller jordiska händelser eller företeelser. Det är sant att onda andar är i verksamhet runtomkring oss, i och genom vissa människor eller står bakom hemska händelser. Det är också sant att Guds Ande är desto mer i verksamhet, tillsammans med Guds änglar i"att beskydda, hjälpa och välsigna människor m m. Men det är inte i den totala omfattning som en del i detta dike tror. Det man här gör är att man t ex tolkar en människas (i deras tycke) negativa handlande såsom demoniskt påverkat eller drivet (vilket det ibland kan vara, men långt ifrån alltid och i den omfattningen). Och när en troende i detta dike råkar t ex göra eller säga något som visar sig vara bra gjort eller korrekt sagt, så säger denne ofta ”ja, Gud ledde mig till det” och ”ja, jag upplevde Andens ledning att säga så”. Möter denne troende för sig själv misshagliga saker, t ex att någon säger saker han blir arg, besviken, irriterad på eller sådant som han bara inte gillar så kan man höra denne troende säga ”kände du den demoniska atmosfären, känner du…”, här upplever personen de egna själiska känslorna som i allt förmedlas till någon likasinnad, och då kan denne andre förståss bekräfta ”ja, jag känner det, hu så demoniskt, det där han sa var verkligen ont”; Sanningen här var att inget demoniskt alls var i verksamhet, endast själiska, köttsliga känslor i aktion. Man lurar sig själv att ”förandliga” allt.
Tyvärr så kommer detta beteende också som ett missbruk där man använder (missbrukar) Guds Namn i syfte att manipulera och kontrollera människor. Man säger helt enkelt att ”Gud sade” att du är detta och har detta, eller ska göra detta . Har denne person ett förtroende såsom en andlig person eller en andlig auktoritet så kan detta bli förödande för andra och åsamka mycken skada. Speciellt farligt blir det om denne ”överandlige” troende dessutom har fått för sig att han är ofelbar i sitt andliga agerande; Att allt han upplever vara andligt från Gud alltid och i alla lägen är från Gud . I själva verket säger ju Guds Ord att t ex det profetiska ska prövas, att det goda och riktiga ska behållas i det profetiska, och följaktligen det som inte stämmer inte skall bejakas. Vi förstår också från Guds samlade undervisning i sitt Ord att troende kan mista sig i det andliga, och det själiska och köttsliga blanda sig in i det hela, detta oavsett vem man är och vilken kyrklig titel man använder. Denna klara uppfattning får vi också av Väckelsehistorien och dess lärdomar. Här kan det t o m bli så att en troende som hamnat i detta dike kan förklara allt och alla som talar mot eller inte samtycker med dennes ”andliga” upplevelser är under en ond andes inverkan, kusligt eller hur, men tyvärr ytterligare en ”defekt” som finns mer eller mindre hos en del som hamnat i det ”överandliga” diket (överandliga i den negativa betydelsen).
Svensk kristenhet behöver Helgelse, Enhet, Umgänge och beroende av Helige Ande. Slutligen, låt oss vandra på den smala frälsta vägen tillsammans med Jesus, och undvika dikena vid sidan av vägen.
---
Skribenten representerar Jesusmissionen:
http://www.jesusmissionen.com
Kommentarer (27)
Jag måste erkänna att jag egentligen inte ens vill besvara frågan om människor som inte är ledare och är ledda kan göra en skillnad. Jag tycker det är fel fråga. Rätt fråga är hur man gör något som gör en skillnad och som är rätt sak. Jag är övertygad att det bästa sättet är att vara ledd av någon och att leda andra.
Är annars målet för våra liv jordiskt bestående verk? Är museiverket eller vad vi etablerat rätt måttstock för våra liv?
Jag har förstått att andlighet ligger mycket i att göra gott åt andra utan att ta credits för det. På så sätt ligger det lite i konflikt med att ens gärningar skall bli ihågkommna så mycket som möjligt. Men inget ont om Paulus, vars gärningar vi fortfarande följer med.
Det viktigaste är att man följt Guds plan: Han kommer ihåg en.
En bra universell ledare är en som lämnar sina nittionio trygga får för att hämta det förlorade.
På det viset är ett bestående jordiskt verk viktigt, eftersom det blir ett bestående himmelskt verk. Det är "tillkomme ditt rike", när vi bygger Guds rike på jorden så kommer det till sin uppfyllelse i himlen. Då kommer alla de goda gärningarna som man sått att få sin skörd.
Sedan är det väl inom församlingen som man bör fundera under en ledare? Att det inte skulle finnas enskilda personer som verkligen har gjort en skillnad (vädledning, uppmuntran och kärlek) i andra människors liv kan jag inte hålla med om.
Underordna sig betyder inte att man blint följer någon, det är uppenbart fel. Men det som också är fel är att inte alls följa någon:
"Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse." - Ef 4:14
Jag tror vi tänker ur lite olika perspektiv om hur enskilda gjort värdefulla insatser: Det jag menar är att värdefulla insatser vanligen (99,9%) kommer genom att någon utövar ett ledarskap på något sätt och bara i ett promille av fallen genom en enskild isolerad individ. Orsaken till att jag är övertygad att det är så är att om individerna gör sina enskilda insatser okoordinerat så kommer helheten inte att "dra åt samma håll" så summan av all aktivitet blir ganska nära noll. Det är lite som vågorna på havet, vattnet far upp och ned så allvärlden men egentligen så kommer det ingen annanstans. Vattnets medelhastighet är väldigt nära noll.
Däremot om ett ledarskap får individerna att jobba åt samma håll blir effekterna mycket större och långvarigare.
Ett vanligt motiv är väl just ära och berömmelse, därför är det bra att vara ödmjuk som Jesus eller Mose. Men såna är det lite för sällsynt om.
Min övertygelse är att om man är ödmjuk själv, är det inte så svårt att hitta folk att se upp till och följa.
<i>
Men åt var och en av oss gavs nåden, alltefter den gåva som Kristus mätte ut. Därför heter det: Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor.
Detta ord "han steg upp" vad betyder det, om inte att han också stigit ner till jorden? Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allt. Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.
</i> Ef 4:7-13
Jag förstår texten "han gav" så att det betyder att det finns allt detta i Guds församling, det är bara att hitta dessa personer.
"Då en personlig övertygelse som uppstått ur självrannsakan utvecklas mot en utövad ideologi (även om sann kristendom inte är en ideologi utan en relation till Gud) blir frågan om spridningen av ideologin i grunden en fråga om ledare och makt. Frågan om ledare och makt blir i grunden en fråga om personlig övertygelse och självrannsakan. Mänsklig svaghet gör ingen ideologisk åtskillnad."
Frågan om ledarskap är i grunden inte något annat än en fråga om personlig integritet. Jag ska själv ansvara för min personliga integritet och min karaktär. Då jag gör det, erkänner jag också andra som kommit längre än mig själv. Har jag uppnått någon grad av andlig integritet, känner jag mig själv någorlunda och vet var jag står i förhållande till andra.
Jag tror att det här är viktigt. Ser man på detta ur ett perspektiv av att alla har ett eget ansvar att bära för att själv komma framåt, vilket jag tycker man ska göra, så måste man också erkänna att det står i mina händer att jag ska komma till den punkten att jag frivilligt ställer mig under ett ledarskap som jag upplever kommer att ta mig framåt. Jag utgår givetvis från att ledarskapet själva har den integritet jag själv strävar efter, och med detta i sinne kan jag också hålla något slags perspektiv på om ledarskapet tar mig framåt, bakåt eller om det får mig att helt enkelt stagnera, att inte röra mig varken åt håll eller annat.
Jag talar nu om kristet ledarskap. Jag tror att världens syn på ledarskap inte är något kristna bör influeras av så mycket, eftersom det i världens ögon är normalt att gå emot ledarskapet eller byta ledarskap då det kommer någon fråga emot som man på känsloplanet inte accepterar (och jo, jag hävdar därmed att politiska åsikter väldigt ofta styrs känslomässigt, inte rationellt).
Jag skriver under det du skrev men skulle vilja gå ännu längre. Enligt din beskrivning är det individens ansvar att söka ett ledarskap. Jag tror att utöver det är det individens väg till personlig välsignelse och helgelse (Det som bibelcitatet nedan talar om).
Detta är givetvis inte på något sätt i konflikt med att man ska tänka själv. En stor del av att tänka själv är att välja rätt påverkan och att hitta andra människor att spegla sig i.
Jo, det ÄR vägen till personlig välsignelse, absolut! Jag skulle inte komma nånstans om jag inte hade en vis ledare som kunde vara en andlig plog. Men ansvar och välsignelse är väldigt ihoptvinnade många gånger...
Skriv en kommentar