På andra våningen i Tennispalatset hörs svagt diskodunk men desto starkare ljud av fötter som smattrar ner på en dansmatta. De som trodde dansmattor hörde 90-talets flickpyamaspartyn till får tänka om.
Ett 20-tal tonåringar och lite äldre människor är samlade vid discomaskinerna. Rytmen är enkel men takten är desto snabbare - det går verkligen undan.
Vill ni se något underhållande, åk till Tennispalatset. Dessa dansmattefrälsta typer imponerar faktiskt!




Kommentarer (14)
Guds välsignelse,
Fredman ;)
Jag är allt annat än någon teaterkännare men skulle trots detta faktum ta avstånd från mickelsson.net:s simplistiska tolkning av pjäsens budskap. Det är visserligen sant att det var fråga om att säga nej till beroendeskap, men kanske inte så mycket i fråga om knark eller dåliga pojkvänner. Dessa var bara ett medel att uttrycka huvudpersonernas dilemma. Enligt min förståelse var det mest frågan om att kunna säga nej till beroendet av andra människors åsikter om det man säger och gör. Detta beroende skapade klyftan mellan föräldrarna och barnen, och skapade hela situationen där den omnämnda sången "Jag säger nej" sjöngs.
Inte bara "traditionellt dåliga" saker kan alltså skapa beroende (som pojkvänner... hur är det med flickvänner då?)
Bra Fredi och gänget! Lycka till i fortsättningen!
Men vi kan väl va kaverin ändå.. Hej int tog du väl illa upp nu... Hej, på riktigt hej... kaveri :-)
Cizi... prrrrrriktigt, du e helt megahyvä människa! Asså baa så HÄRLI! Prrriktigt!
Hey c'moon, kanske ja nu visst att dom had skrivi d i Husis oxå -FAKKKTISKTTT! Ja trodde ju nog själv oxå att han föreställde vår frälsare å Herre -halleluja!- tills Fred"Duffel"Man sa att d sku förställa vår vän -INT!!!!- Adonis. Sådesså!
Piiiiiiiis
Ska komma och titta på torsda..
Kämpa på, Fredi!!
Skriv en kommentar