Det finns många orsaker varför man kan känna sig utanför när man umgås med vänner inom församlingen: Kanske känner man sig inte tillräckligt from, kanske delar man inte samma humor, kanske har man annan syn på festande, kanske har man olika musiksmak, kanske är båda parterna blyga, kanske söker man efter olika saker i livet. Gemensamt för många som slutat att röra sig i församlingsgemenskapen verkar vara att de hittat bättre kompisar utanför eller att de helt enkelt inte hittat kompisar i församlingen.
Trots att ingen enskild församling har monopol på tron så behövs en andlig gemenskap i alla kristnas liv. I teorin kan man kanske vara kristen utanför församlingen men i praktiken vore väl ett kristenliv utan församlingsgemenskap omöjlig. Men svårigheten är om man inte känner någon gemenskap alls med församlingsmedlemmarna. Vad skall man göra då?
Bakgrunden till problemet kan vara att en likformning har gjort att människor beter sig väldigt lika i sina respektive sammanhang. Likriktningen ställer till problem för människor som är original och som inte kan eller ens vill bli som alla andra. Exempel på olika grupper kan vara lyriker, artister, känsliga själar, starka själar, humorister, heavyrockare, nördar, coolingar, partyprissar, och till och med atleter.
En lösning är att ha en församling per preferens, t ex en rockförsamling, en lovsångsförsamling, en orgelförsamling. Eftersom man har så många olika preferenser kan det snabbt bli aktuellt med flera församlingar än människor och då uppstår igen problem med gemenskap.
En kanske bättre lösning är att gå in i en församling med mål att förändra omgivningen med mycket kärlek, tålmod, frid, ödmjukhet. Med en sån inställning passar de flesta människor ihop. De här är frukter som kommer från Kristus, Anden som bor i oss. Om vi behöver ytterligare saker som för oss samman så kan vi tänka på det största: Vi har verkligen samma himmelska far och vi är hans barn.
På svenska skulle omvanstående stycke bli: Gå ändå till församlingen och försök att tala med människor där. Man kan också tala med ledaren om saker som inte fungerar, gärna på ett milt sätt. Det är inte meningen att bara de som gillar Hillsong, orgel, heavy respektive munk-accappella skall trivas i repektive sammanhang. Gud skapade original och han gillar antagligen det. Njut av friheten och bind inte andra.
Kommentarer (13)
Sen är ju en annan femma att för många spec. tonåringar blir det kanske lite väl mycke antingen eller på gott och ont... Själv harmas jag över att jag "aldrig hade tid" för mina vänner som inte var med i församlingen när jag var ung...
hm det är nog nåt att komma tillbaka till.
Det är knappast heller lätt för en präst/pastor/församlingsledare att integrera dylika orginal i sammanhanget, eftersom personlighetstypen i fråga tenderar vara kritiska granskare, lyhörda för eventuella missförhållanden - även sådana man helst inte pratar om, speciellt inte i kristna sammanhang.
Här möter vi kanske hela kristenhetens problem. Trångsyntheten. Institutionaliseringen av kristenheten. Förlamningen av kristi kropp. Förtvinandet av andens muskler.
Och vad det gäller trångsynthet så måste vi kanske bredda vår syn på församling och församlingsgemenskap. Jag tror att det behövs kristna som jobbar helt utan församling, som tvärdyker ner i bland världens hemlöshet och ångest utan att vara förankrad på en viss fysisk plats, med vissa fysiska människor. De blir inte låsta i kristen-kulturella mönster, de lever i anden helt utan förbehåll, utan modeller, trender och lagar. Det kanske också behövs konstnärer och poeter, betraktare, som utifrån kan hjälpa till att förändra församlingen, eftersom kritik innifrån inte sällan tystas ner eller omvandlas till en personlig konflikt mellan medlemmar utan att leda till några märkbara förändringar. Jag hoppas och ber att församlingarna öppnar kyrkdörren för de friska vinddrag som far fram ännu i vår tid.
Appropå församlingen.... Vi måste lära oss att skilja på andar. Även om det smärtar. Många församlingar tror sig inbillningsvis ha gjort sig av med en massa demoner, men egentligen har de bara blivit duktigare att höja blicken från sin egen smutsiga kropp.
Saken måste bekämpas med kraft. Prioritet no 1. Ingen borde få lämnas ensam. Allt annat kan läggas ner.
Befälhavaren har gett order: den som kommer till mig, kastar jag inte ut. Vi måste sluta upp och kasta ut varandra. Vi har ju ingått blodsförbund.
Tack, Linus o Viktor. Heddys röst har inte tysnat.
Vad gäller församlingsaktivitet kan jag bara förklara för min egen del:
Jag har ett sätt att se på hur jag vill tolka min tro och hur jag vill utöva den. Om en församlings sätt är alltför olikt mitt, så är vi på kollisionskurs. Skall jag då bara bita ihop och fortsätta som om allt vore bra, eller skall jag ändra min uppfattning för att den skall passa församlingen bättre? Båda alternativen låter dåliga i mina öron. Det tidigare är inte hälsosamt, det senare kan fungera, men inte för mig.
Summan? Orsaken till att jag inte rör mig i någon församling är inte att jag har bättre kompisar eller bättre gemenskap utanför församlingen (men jag måste poängtera att det åtminstone för min del finns mycket bra vänskap och gemenskap på annat håll också). Orsaken är att själva församlingen har regler och tolkningar som jag inte håller med om.
Vi behöver också den balansen och akta oss för att skapa så täta in gemenskaper att ingen rymms in fast de försöker så sjutton...
Det är just det här med att kasta första stenen som är lättast att fela på, samtidigt så far folket illa utan ledning. Trosbekännelsen är en praktisk sammanfattning av trons många viktiga punkter som forna dagars ledare gett i arv.
För de som inte älskar Jesus, som bara ser på församlingen som en förening, för dem blir olika detaljfrågor (som nog också är viktiga) viktigare än den primära uppgiften. Att vi alla är lemmar i Kristi kropp tror jag att innebär att det vi gör hela tiden i vardagen, på kvällarna och på veckosluten är något som bygger upp Guds rike, men det är när vi blir sammankopplade som den riktiga kraften kommer. Kristus är huvudet, inte någon annan.
Tänk om HIFKs fanclub skulle dela på sig i de som vill ha ölservering och de som inte vill ha ölservering? Eller de som vill ha kvinnlig hejarklack och de som inte vill ha? Ett knäppt exempel men som ändå hoppeligen belyser att ju större passionen och kärleken är destu lättare är det att samarbeta.
Jag tror att en förenad och passionerad församling skulle ha ännu större inflytande på samhället än som situationen är nu. Kanske vi bara har en brist på passionerade människor? Och de som är passionerade för Jesus missbedöms som något annat av såna som har dött i sina respektive församlingars traditioner och bruk?
En riktig församlingsmiljö (i kyrkan och utanför) är en sådan när inte bara en eller några får förverkliga sig själv, utan när alla får förverkliga Guds plan över våra liv, en plan som aldrig har hört om jantelagen. Många mäktiga saker sker i det fördolda, där är Gud publik och aktör.
ps fredman, ja glömd mona trumpinnar i er bil + mitt betyg, rings om de?
god bless u
Skriv en kommentar