Det har diskuterats friskt gällande det härbärge för samhällets utslagna som troligtvis kommer att placeras i främre tölö, på sanduddsgatan. Få vill se alkoholisterna, medan man inte protesterar mot försäljningen av alkohol på samma gata på Pub Pete.
Det är inte lätt att veta hur man kan hjälpa de utslagna. Är ett leende, en portion mat eller ett samtal tillräckligt? Har man inte tillräckligt mod för några av dessa tre kan man åtminstone komma ihåg att be för offren.
"Det du gjorde mot en av dessa minsta gjorde du åt mig" -Jesus-
"De första skall bli de sista" - Jesus

Kommentarer (15)
Linus - vi e bra o vuxna, det visar det steg vi båda tagit; att offentliggöra våra adresser =)
De va läng sen sist...! :)
Lycka till me studierna..
vi ses...!!
Har e da min adress: Ida Karlsson, Dir Apartado De Correo 1094, Barquisimeto, Edo. Lara, Venezuela.
Fast nago objudna gaster kommer knappast me hjalp av den adressen, d e ju en postbox!! Vet forresten int ens min adress, var ja bor alltsa. oops. Hu ska ja hitta hem nu?? Bor nasta brevi Hilton-hotelle, sa d lar hjalpa mej =)
Ja Carolina VEM kan komma o halssa pa??? *tihihiii*
Vi glömmer ofta att de är människor och att alkoholism är en sjukdom. Inte behandlar vi andra sjuka på samma sätt som dem!
Jag brukar ofta tänka att lika bra kunde jag vara en av dem. Men min uppväxt har varit bra, jag har inte kommit i kontakt med människor som skulle ha dåligt inflytande på mig och jag har inte fått vara med om någon stor förlust.
Hur många alkoholister är inte sorgsna över sitt beroende. Som en extra börda har de samhällets negativa inställning.
Ett exempel: en bekant till mig har hjärtfel (icke-självförvållat alltså) o har levt med det hela livet. Hon hade mått mycket bättre om hon fått bli sjukpensionerad före 60-års ålder. Men det fick hon inte. Hade hon varit alkoholisterad, så hade hon fått sin sjukpension. Så sa man till henne. Kan månne sådant sporra folk till att börja dricka?
Skriv en kommentar